Det är känt att det finns stora skillnader i hur hög tilliten är hos folk för medias rapportering i olika frågor. Enligt SOM har folk störst förtroende för medias rapportering om sjukvård och minst förtroende för medias rapportering om invandring. Miljöpartister har störst förtroende för medias rapportering om invandring och SD har lägst förtroende för medias rapportering om invandring.
Störst är förtroendet för rapporteringen om sjukvård, och lägst när det gäller rapportering kring invandring…
2012 höll 64 procent med om påståendet att ”svenska medier berättar inte sanningen om samhällsproblem förknippade med invandring”…
Störst förtroende för medierna i detta sammanhang har miljöpartister, och minst har sverigedemokrater.
https://fof.se/artikel/misstro-mot-medierna-nar-det-handlar-om-invandring
Enligt en opinionsundersökning som Demoskop gjort på uppdrag av Timbro i november 2014 var det endast 15 procent av allianspartiernas väljare som upplevde att Sveriges radios programutbudet var helt opartiskt vilket kan jämföras med 39 procent bland de rödgröna väljarna, vilket återgavs i en artikel av Magasinet Neo.
Enligt en opinionsundersökning utförd av Yougov i sju europeiska länder är svensk media den som anses ha den mest vänsterpolitiska prägeln.
https://www.europaportalen.se/2016/02/yougov-svensk-media-mest-vanstervinklad
En bild framträder där fler högerväljare än vänsterväljare anser att media i allmänhet och specifikt public service inte är opartiska i sin rapportering, detta mönster är allra tydligast i frågan om invandring.
Både mediaforskaren Jesper Strömbäck och Kent Asp har bedrivit forskning som visar att det bland journalister finns en tydlig slagsida åt vänster vad gäller partisympatier, en slagsida som ökat på senare tid.
2011 undersökte Kent Asp partisympatier hos journalister anslutna till journalistförbundet. Han fann att 52 procent av journalister hos SVT sympatiserade med MP, vilket kan jämföras med 11% av svenska folket. Vidare fann Asp att 83 procent av SVTs journalister i undersökningen sympatiserade med det rödgröna blocket. För alla arbetsplatser så var det i snitt 70 procent av journalisterna i journalistförbundet som sympatiserade med det rödgröna blocket.
Hela Kent Asps rapport från 2011 finns här: https://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1374/1374612_svenska-journalister_hela_boken.pdf
Vanliga motargument mot detta är som följer:
- Förtroendet för public service och media allmänt sett är högt hos det svenska folket
- Journalister hos public service som rapporterar om politik svarar inte på enkätundersökningar och att vi därför inte kan veta hur det förhåller sig bland just dessa viktiga journalister. Dessutom var inte alla medarbetare hos PS med i Asps undersökning, inte ens alla journalister. Det kan finnas systematiska fel i Asps enkätstudier.
- Även om det finns en obalans i journalisternas partisympatierna så klarar professionella journalister ändå av att ge en neutral rapportering
- Upplevd opartiskhet är inte detsamma som faktisk opartiskhet. Misstron mot media är endast en propagandakampanj iscensatt av onda krafter hos högern (underförstått är alla som hävdar opartiskhet hos PS onda). Det saknas bevis för att det handlar om en faktisk opartiskhet.
- Tvärtom har mediaforskaren Jesper Strömbäck bevisat att media skriver onödigt negativt om invandring.
Ovan är invändning 1 inte något bra argument för att det kan finnas en slagsida åt vänster även om PS har högt förtroende hos många i många frågor.
Ganska mycket av invändningarna 2-4 handlar om avsaknaden av hundraprocentiga bevis. De flesta viktiga samhällsfrågorna är komplicerade och det saknas i princip alltid hundraprocentiga bevis för alla delar i svåra frågor. Däremot är det ändå här uppenbart att det handlar om undanflykter. Man bör även då det saknas hundraprocentiga bevis vara ärlig om vartåt de belägg som finns pekar. Att vänster och högerväljare har olika förtroende för medierapporteringen, speciellt i vissa frågor, pekar mot att det finns en slagsida i rapporteringen som kryper fram för mediekonsumenterna.
Att politiska journalister i alla lägen skulle klara förhålla sig helt neutrala trots att det finns en stor majoritet av vänstersympatisörer vid fikabordet före och efter programmet är inte realistiskt. Dessutom är det inte bara i frågor om politisk rapportering där opartiskhet har betydelse. Självklart spelar verklighetsbilden som kablas ut via nyhetsrapporteringen roll. Tom barnprogrammen påverkar folks uppfattningar.
Angående invändning 4 så finns ändå både studier och vittnesbörd om hur dominerande syn i vissa frågor hos journalister kraftigt påverkar deras rapportering. Flera frapperande exempel på detta finns i en studie av Björn Häger http://mediestudier.se/bjorn-hager-den-stora-konspirationen-nio-raka-svar-om-morkning-medier-och-migration/
Några exempel från Hägers studie:
Liknande konferenser har hållits på TV4 och ett flertal tidningsredaktioner. En återkommande frågeställning har varit hur SD ska granskas och hur partiets hjärtefrågor ska bevakas.
- Har nyhetsrapporteringen påverkats av en rädsla att underblåsa främlingsfientlighet och gynna Sverigedemokraterna?
Ja. Flera berättar i mina intervjuer om sådana erfarenheter. Nästan alla säger att rapportering om invandrare och brottslighet är problematisk och flera berättar att man håller tillbaka för att det inte ska bidra till ökad främlingsfientlighet. De säger att man ”lägger ribban högre” för vad som rapporteras för att inte gynna mörka krafter. Någon nämner att det skulle vara problematiskt att publicera ett reportage om fundamentalister som förtrycker kvinnor nära inpå ett val. En annan nämner granskning av slöjbruk eller hedersmord som exempel på sådant man väljer bort när det är valrörelse. Flera motiverar hållningen med att man inte vill ge Sverigedemokraterna ”onödig draghjälp”. Skånejournalister säger att man ”tänker sig för” i bevakningen av till exempel problem i Rosengård eftersom sådan rapportering kan gynna SD
Men Jesper Strömbäck då? Han har ju bevisat att media tvärtom varit alldeles för kritisk om invandringen i rapportering? Nej det har han inte. Han har i princip läst en massa artiklar och klassificerat dem som alltför kritiska om de inte haft samma positiva inställning till invandring som han själv har. Statsvetaren Anders Sundell kritiserar Strömbäcks studie:
I forskning fokuserar man därför oftast på jämförelser, snarare än enskilda nivåer. I den här studien är dock det mest uppmärksammade resultatet just en nivåskattning: Majoriteten av artiklarna är neutrala. Hade man justerat gränserna för vad som räknas som negativt, neutralt och positivt hade resultatet givetvis blivit annorlunda. Tyvärr finns det ingen information i studien om hur man har klassificerat artiklarna, eller exempel på typiska artiklar.
Det finns gott om vittnesbörd om att det funnits en åsiktskorridor bland journalister att inte granska integrationen alltför kritiskt. Ett sådant exempel är AC Marteus vittnesbörd i tidskriften kvartalet.
I det offentliga samtalet om migration sattes sakfrågorna på undantag, stämpling ersatte argument och rädsla tog överhanden.
https://kvartal.se/artiklar/fran-censor
Vad ska vi då göra åt vänstervridningen hos public service och hos journalistiken?
Ann Heberlein sammanfattar i en debattartikel i Expressen tre möjliga handlingsvägar för public service vilket jag återger nedan med egen detaljering om vad förslagen innebär:
- Gör er av med vänsterprofilerna. Dvs gör rapporteringen mer neutral genom att ta bort de journalister som har kraftig bias till vänster.
- Komplettera med lika partiska motröster. Dvs öka åsiktsbredden hos public service. Tillåt opinionsbildning, men ge samma möjligheter till högerns opinionsbildare hos public service. Ett alternativ här är Lars Bäckmans förslag om en högerkanal hos public service.
- Lägg ner hela verksamheten. Eller sälj den. Detta skulle automatiskt leda till en större åsiktsbredd och pluralism då fler aktörer skulle få chansen att nå mediekonsumenter om public service dominerande roll bryts.
Ett förslag att minska vänstervridningen hos tidningar kunde vara att ta bort presstödet, så att tidningarna blir mer beroende av läsarnas uppskattning och mindre fokuserade på att fostra folket.
Jag tror mera på förslag 2 och 3 ovan än att börja jaga vänsterprofiler hos public service. Dvs friare åsiktsbildning, en större pluralism av röster, snarare än att tro att det det går ha en dominerande aktör som sätter tonen och berättar sanningen i svensk media.
Faktafabriken 