Hur vi fixar flyktingkrisen på riktigt

Efter att ha byggt upp en välfärdsstat och en självbild om Sverige som landet vid regnbågens slut tog vi på oss ett missionerande uppdrag att genom bistånd frälsa även länder i tredje världen. När framgången kom att bli begränsad yttrade sig besvikelsen i att det utåtriktade biståndet övergick till ett välvilligt men ogenomtänkt biståndsprojekt på hemmaplan.

https://www.svd.se/segregationen-i-sverige-ar-sjalvforvallad

Citat ovan är från en text från SVDs ledarsida där man diskuterar Lars Åbergs bok ”Landet där vad som helst kan hända”. Jag tycker att det fångar väl hur Sveriges tidigare ambitioner om att bistå fattiga länder givits upp till förmån för att istället hjälpa så många som möjligt till Sverige.

Den nuvarande bilden är att vi ska satsa stora resurser på att ta emot och hjälpa människor i Sverige. Vidare så anses det enda moraliskt försvarbara vara en fortsatt hög migration till Sverige. Asylrätten ska värnas menar man, se t.ex. Anne Rambergs reaktion nedan då Socialdemokraterna annonserat att de vill minska migrationen till Sverige.

Statsministern uppger att vi ska värna asylrätten, men bara så långt som görs i övriga Europa. Det är givetvis inte förenligt med våra åtaganden, alldeles oavsett hur stort ansvar vi tagit i förhållande till övriga länder, Tyskland undantaget.

Anne Rambergs uttalande ger en bra bild av Sveriges nuvarande flyktingpolitik. Hela inriktningen på politiken är att den enda riktigt fungerande flyktinghjälpen går ut på att flyktingar ska migrera hit till Sverige, eller möjligen andra motsvarande rika länder som tillhör ett litet urval av länder som tillsammans utgör de enda länder där man tänker sig att människor kan få ett meningsfullt liv.

Problemet är att inte ens Anne Ramberg egentligen tror på asylrätten. Det finns ca 65 miljoner flyktingar idag, och även Ramberg förstår att det är omöjligt att vi kan låta alla som formellt uppfyller asylrätten söka asyl i Sverige. Trodde hon det skulle hon föreslå att människor skulle få söka asyl i Sverige via våra ambassader utomlands, och att att transportöransvaret tas bort så att människor kan flyga hit istället för att tvingas till livsfarliga resor över medelhavet.

Det är nämligen inte för att människor är fattiga som de tar båtar över medelhavet. Smugglingshjälp över medelhavet till Europa kan kosta 100 000 kr, en flygbiljett är betydligt billigare än så. Istället så regleras asylinvandringen genom att man helt enkelt sett till att flygbolagen får betala om de låter människor resa hit utan tillstånd. Så allt prat om att man ”värnar asylrätten” är hyckleri. Det går helt enkelt inte att upprätthålla asylrätten med dagens migrationsströmmar.

Två som har funderat på och har visioner om hur flyktinghjälpen kan bedrivas istället är professorerna Alexander Betts och Paul Collier. De har tillsammans skrivit boken ”Refuge: Transforming a Broken Refugee System” . De noterar att de flesta flyktingar inte får någon hjälp alls, och att de inte har rätt rätt att försörja sig. Och att nästan alla pengar spenderas på de flyktingar som tagit sig till västvärlden:

For every $135 of public money spent on an asylum-seeker in Europe, just $1 is spent on a refugee in the developing world. Fewer than one in ten of the 4 million Syrian refugees in Turkey, Lebanon, and Jordan receive any material support from the United Nations or its implementing partners. Moreover, most refugees around the world do not have the basic autonomy necessary to help themselves and their communities: they are not allowed to work. They are left dependent on a system that fails them.

UNHCR hade en total budget på ca 68 miljarder kr för 2017, men fick bara in ca 34 miljarder kr, i nuvarande växelkurs . Jag har skrivit tidigare om hur mycket den förda flyktingpolitiken kostade Sverige 2017, nämligen 110 miljarder kr, varav ca 60 miljarder kr i mottagning och etablering, och ca 50 miljarder i omfördelning.

http://reporting.unhcr.org/financial

Sverige lägger alltså betydligt större summor på att hjälpa fåtalet flyktingar i Sverige än vad FN lägger pengar på driva världens alla flyktingläger. Alexander Betts och Paul Collier menar att flyktinghjälp borde handlar om tre saker.

1. Basalt skydd. Säkerhet. Mat. Kläder. Tak över huvudet.
2. De måste få rätten att jobba. Ett flyktingläger för Somalier i Kenya öppnade 1992 och innehåller fortfarande 350 000 somalier som inte har tillstånd att jobba och försörja sig själva. Detta är oacceptabelt.
3. Utväg. Inga flyktingar borde behöva leva i decennier i flyktingläger. Idealt borde det finnas en plan för omlokalisering av flyktingar som blivit fast långa tidsperioder i flyktingläger, utan att kunna återvända hem.

Betts och Collier anser att vi behöver skapa incitament för länder nära oroshärdar och flyktingläger att tillåta flyktingar att jobba och försörja sig själva. Som Betts skriver:

The challenge is to provide incentives for the neighbouring countries to offer the right to work, and to encourage businesses to invest in bringing jobs to both refugees and hosts. During the 1990s, European money enabled Mexico to develop its Yucatán Peninsula through offering economic status to Guatemalan refugees; Uganda provides self-reliance to its refugees, who now number over a million, with documented economic benefits to both the refugees and their hosts. Pilots are under way in Jordan and Ethiopia to support refugee access to work while contributing to national development.

https://www.prospectmagazine.co.uk/magazine/how-to-fix-the-refugee-crisis

Collier beskriver hur Europa kunde skapa en ekonomisk zon nära jordaniens flyktingläger, där Europa kunde hjälpa till att skapa jobb för syriska flyktingar.

The zone could house Syrian businesses that cannot continue to function at home, as well as a cluster of global companies producing for the European market. It could employ both Syrians and Jordanians. Europe could provide the incentives which make this happen

https://blogs.spectator.co.uk/2016/01/jobs-for-syrians-paul-colliers-advice-for-the-prime-minister/

Jag tycker att Sverige borde öka fokuset på att hjälpa flyktingar i närområdet igen, för att hjälpa fler, inte bara med akut hjälp, utan se till att flertalet av världens flyktingar har möjlighet till en meningsfull tillvaro. Vi borde arbeta mot att flertalet barn i flyktingläger ska få möjlighet till utbildning, att flertalet ska få möjlighet att arbeta och försörja sig själva. Det är att åstadkomma detta vi borde satsa både våra ekonomiska resurser, och vår fokus på. Att ge incitament för länder nära flyktingläger att tillhandahålla arbeten kräver pengar, engagemang, tid, diplomati. Hur får vi västvärldens företag att hjälpa till med arbetstillfällen i Jordaniens flyktingläger?