Kvotflyktingsystem och hjälp på plats kommer att ersätta asylrätten

När jag googlar kvotflyktingsystem är en av de tidigaste artiklarna jag hittar från 2013, där Tobias Billström uttrycker sig vara en stor anhängare till kvotflyktingsystemet som då redan är i bruk. Men den här bloggposten ska inte handla om idén att ta emot kvotflyktingar, utan om idén att bara ta emot kvotflyktingar samtidigt som spontanmigration beivras och där flyktinghjälpen i närområdet ökas.

Den allra tidigaste svenska texten jag hittar som argumenterar för ett renodlat kvotflyktingsystem utan spontanmigration är faktiskt en artikel av moderaten Henrik Sundström från Januari 2015, där han skriver om att utöka det befintliga systemet för kvotflyktingar, och även om beivran av spontanmigration genom att bekämpa flyktingsmugglingen, vilket tillsammans blir en renodling mot huvudsakligen kvotflyktingmottagning.

Debatten om kvotflyktingsystem tog ordentlig fart efter migrationsforskaren Joakim Ruists debattartikel från september 2015:

https://www.svd.se/forskare-overge-fns-flyktingkonvention

Den dag för uppemot trettio år sedan då EU:s medlemsländer började anse att flyktingarna var för många borde de därför ha övergett konventionen. Men dess vackra formuleringar om att alla får skydd var en alltför helig ko för att slaktas. Så i stället låtsades man att de fortfarande gällde. Men man började hålla nere asylinvandringens storlek ­genom att med hjälp av bland annat murar och patrull­båtar hindra hjälpbehövande från att alls kunna lämna in några asylansökningar. Denna poli­tik har fram till i dag tagit livet av många tusen av just de människor som den säger sig vilja rädda livet på.

**Konventionen borde ha **övergivits redan för nästan trettio år sedan, men i dag är det mer akut än någon­sin. EU bör rakryggat erkänna att det inte tänker ge skydd åt alla världens skyddsbehövande. Det bör göra så genom att införa ett system där man genom politiska beslut bestämmer hur stor asylinvandringen ska vara.

Denna debatt om ett renodlat kvotflyktingsystem som ersättning för spontanmigration är betydligt yngre än debatten om att huvudsakligen hjälpa i närområdet, som började flera år tidigare. Även debatten om att Sverige kunde behöva sätta ett tak för antalet flyktingar började något tidigare, en tidig text om det var Skyttedals debattartikel i DN.

Argumentationen för ett kvotflyktingsystem överlappar delvis argumentationen för att huvudsakligen hjälpa på plats vad gäller framställningen av det nuvarande asylsystemets hyckleri och ohållbarhet. En av dem som argumenterade tidigt och skickligt för att det nuvarande flyktingsystemet hade stora problem och borde ersättas med mer hjälp på plats av moraliska skäl var Björn Östbring:

https://bjornostbring.wordpress.com/2015/09/05/de-blinda-flackarna-i-flyktingfragan/

här har vi inte bara Wolodarskis miss, det vill säga oförmågan att inse att om Europa upphör med att använda Medelhavet som dödlig vallgrav så kan man inte längre vänta sig att bara en miljon kommer att söka asyl. Att man inte kan förvänta sig att endast 74 000 kommer söka asyl i Sverige, och endast 35 000 bedömas uppfylla kraven. Nej, det verkligt beklämmande i Cantwells argumentation är den avvaktande hållningen. Vi står och tittar på, avvaktar, när miljoner och åter miljoner är på flykt. Och våra skyldigheter träder tydligen i kraft – och våra humanitära impulser kickar tydligen igång – först när en flykting lyckats ”söka sig hit”. Då börjar vårt moraliska ansvar, för de 74 000 som anlänt.

Både Björn Östbring och Joakim Ruist beskriver hur det nuvarande asylsystemet upprätthålls genom att försvåra för flyktingar att ta sig till Sverige och söka asyl. Enligt nuvarande konventioner har vi bara ansvar att bedöma och ge asyl till dem som lyckas ta sig hit. Transportöransvar gäller för flyg-, tåg-, färje- och bussbolag, de är skyldiga att betala återresan för en person som kommit till destinationslandet som saknar pass eller tillstånd. Istället för att betala en enkel flygbiljett till Sverige för några tusen kronor så måste migranter förlita sig på olagliga och farliga resor över medelhavet med hjälp av flyktingsmugglare som kan ta 100 000 kr för att arrangera resan. På så sätt låtsas vi att vi stödjer asylrätten medan vi reglerar hur många som kommer via livsfarliga och dyra resor. Detta är naturligtvis ett rent hyckleri. Både Ruist och Östbring förstår att det nuvarande systemet bara ”fungerar” med hjälp av cyniskt hyckleri, och att det måste överges. Lösningen är inte att ”öppna lagliga vägar till Europa” eftersom vi då skulle översvämmas av migranter som vill ha ett rikare liv.

Sedan går Östbrings och Ruists analys isär. Ruist argumenterar för att asylrätten ska ersättas av ett kvotflyktingsystem för att att han hellre vill hjälpa fåtalet till ett rikare liv här, än att hjälpa så många som möjligt med akut hjälp i närområdet. Dessutom menar Ruist att ett kvotflyktingsystem ökar chansen för ett uthålligt stort flyktingmottagande eftersom det ger kontrollen åter till mottagarländerna vilket ökar deras generositet. Östbring problematiserar tanken på att vi ska satsa det mesta av vår hjälp på fåtalet här i Sverige, istället för att se ett ansvar för alla flyktingar, och fördela våra resurser på många, men till det mera basala. Jämför gärna med Colliers och Betts argument för att initiera hjälpprojektet i Jordanien, som går ut på att utöka hjälpen till flyktingar i Jordaniens flyktingläger till att inte bara ge mat och vatten, utan också arbetstillstånd till vuxna syriska flyktingar och skolgång till deras barn.

Ruist poängterade i sin debattartikel att ett asylsystem där flyktingar kan söka asyl där de befinner sig utan behöva företa sig livsfarliga resor bara kan tänkas bli verklighet om beslut tas för att sätta ett tak på flyktingmottagningen. Anledningen är att det skulle bli ohållbart många som vill komma om vi som idag inte har något tak i mottagningen. Ruist har även skrivit ett blogginlägg där han ger argument för ett kvotflyktingsystem. Bland annat påpekar han att ett kvotflyktingsystem ger möjlighet att prioritera dem som har störst behov, och inte bara de som har pengar och styrka nog att genomföra den dyra och farliga resan till Europa. Ruist har sedan tidigare uttalat sig negativt över tanken att huvudsakligen hjälpa på plats då han menar att det är hjälp till ett torftigt liv.

Själv tycker jag att vi bör kombinera utökad hjälp på plats i enlighet med Collier och Betts med arbetstillstånd och utbildning till flyktingar, kombinerat med ett restriktivt kvotflyktingsystem för dem som blivit kvar längst i flyktinglägren, samtidigt som vi stoppar spontanmigrationen och förbättrar möjligheterna för kompetensinvandring.

En intressant utveckling i frågan om kvotsystem är att EU-ledare nu vill införa mottagningscentra utanför Europa (kan vara i t.ex. Albanien och Libyen) för uppsamling av migranter som vill söka asyl i EU. Det är en begränsning av spontanmigrationen och syftar till att minska förekomsten av farliga båtresor, och till att öka möjligheten att prioritera de mest behövande.

Flera politiska partier har uttalat att ett kvotflyktingsystem på sikt bör ersätta det nuvarande asylsystemet. Detta gäller Moderaterna, Sverigedemokraterna och Medborgerlig samling.