Är de som in i det längsta kämpat för fortsatt generös flyktingpolitik kombinerat med stora ansträngningar för integrationen hjältar eller skurkar? Stora ansträngningar för integration och mot gängkriminalitet är något vi behöver nu. Stora förhoppningar på integration har dock ofta kombinerats med hårda ord mot dem som i stället förordat en stramare migration. Hur bedömer vi deras insats med det vi vet idag?
Som exempel för de som kämpat för en fortsatt generös flyktingpolitik, trots erfarenheter av dess baksidor, passar Södertäljes starka kvinna Boel Godner bättre än de flesta. Arbetet mot organiserad brottslighet i Södertälje har under flera år lyfts fram som ett föredöme. Boel Godner har haft fullsatt när hon i Almedalen berättat om framgångsrikt arbete med integration i sin stad Södertälje. Statsminister Stefan Löfven lyfte fram just Södertälje som ett positivt exempel vad gäller arbetet mot gängvåld i Aktuellt nyligen. Anna Dahlberg har lyft fram att Godner och hennes kommunledning lyckats vända tidigare fallande skolresultat uppåt i staden de senaste åren. Godner själv påpekar vilket idogt arbete som gjorts mot kriminella nätverk som infiltrerat samhället, i kampen mot de negativa konsekvenserna av förd generös flyktingpolitik.
Men det finns också en annan bild som framkommer när man läser om Boel Godner. Godner vägrar prata om klaner säger hon stolt. Tidigare har hon vägrat prata om kostnader för flyktingar, och hon har vägrat tillstå att det finns en gräns för hur många flyktingar som Sverige, ja ens hur många Södertälje eller någon annan kommun kan ta emot.
Hon har dessutom hårt kritiserat motståndare till migration, som tex Louise Erixon i Sölvesborg, genom att anklaga henne för att hennes kommun inte tar ansvar för flyktingarna som kommer.
Godner har på senare tid fört en kamp mot att flyktingar ska få bosätta sig där de vill, och då framfört att just Södertälje inte kan ta emot hur många flyktingar som helst. I detta har hon inte propagerat för att landet ska ta emot färre flyktingar, istället har hon manat andra städer att ta större ansvar och ta emot fler, men därmed också riskera att få samma problem som Södertälje fått.
Kriminaliteten minskade några år i Södertälje, men den senaste tiden har det rapporterats om ökade problem igen, och polisen har rapporterat om att släktbaserade kriminella nätverk har infiltrerat alla nivåer av civilsamhället i Södertälje.
Bilden är alltså blandad. Godner har trott att om man bara gör rätt med integrationen så går det ha en massiv migration. Hon har nått vissa resultat i den hårda kampen för bättre skolresultat och i kampen mot släktbaserad organiserad brottslighet. Men hon har också varit motståndare till att tala klarspråk om problemen med migrationen. Hennes naiva optimism har varit en viktig kugge i att kunna sopa farhågorna för migrationsrelaterade problem under mattan, och nu står vi trots allt här med släktbaserade kriminella nätverk som vi riskerar att få kämpa med i decennier.
Godner är på intet sätt ensam i den beskrivna rollen som den goda kämpen för integration trots dåliga förutsättningar. Även Ilmar Reepalu, tidigare kommunalråd i Malmö, kämpade precis som Godner för förbättrad integration i en stad med väldigt hög migration. Precis som Godner var han emot EBO-lagen som gav flyktingar rätt att flytta dit de ville vid bosättning. När den judiska församlingen i Malmö kände sig hotad av den stora migrationen från Mellanöstern så engagerade sig Reepalu i kippavandringar i försök att minska den typen av spänningar.
Vad varken Godner eller Reepalu gjorde var att larma öppet till media och regering om ohållbara nivåer av migranter till Sverige, för att genom åtstramad migration förebygga problem med kriminella nätverk och antisemitism. De förlitade sig på att integrationen kunde klaras om man bara gjorde tillräckligt mycket för integrationen, och fördelade ut flyktingarna i landet. Dessa förhoppningar har kommit på skam, eller åtminstone kommit i mycket sämre dager ju längre tiden gått med fortsatta problem med gängkriminalitet och antisemitism. Så här sett i efterhand borde Godner och Reepalu larmat och tydligt förmanat regeringen att minska på migrationen till landet, istället för att framhålla att problemen kunde lösas med bättre fördelning av flyktingar.
Faktafabriken 