Varför vill brottsforskarna inte forska?

Den här texten har tidigare publicerats på Dagens Samhälle som debattartikel. Den blev den mest lästa artikeln på Dagens Samhälle kring tiden efter publicering.

 

BRÅ släppte häromdagen en uppmärksammad rapport om sexualbrottsutvecklingen 2005-2017. DN gjorde en intervju med professor Jerzy Sarnecki som kommenterade med att säga att “Rapporten visar att invandringsvågen inte har påverkat antalet sexualbrott”.

Många som är något så när insatta i ämnet förstod direkt att Sarneckis uttalande om att invandringen inte påverkat antalet sexualbrott med allra största sannolikhet måste vara felaktigt. Till exempel var överrisken för att folkbokförda utrikesfödda skulle misstänkas för sexualbrott 3,3 och för våldtäkt/våldtäktsförsök 5.0 under åren 1997–2001 (Brå 2005).

Stödet för Sarneckis uttalande kommer framförallt från en delstudie där BRÅ undersökt om antalet asylsökande i kommunerna korrelerade mot ökningen av sexualbrott de senaste åren, och man fann inte något sådant tydligt samband. Denna delstudie har dock mötts med hård kritik från flera forskare. Bland forskare som uttalat sig kritiskt till BRÅs rapport hör epidemiolog Amir Sariaslan, nationalekonomen Tino Sanandaji, kriminolog Christoffer Carlsson, professor i medicin Agnes Wold.

Sanandaji skriver i sociala media om BRÅs metod att “deras analys är full av brus att det lätt missar samband” och att “De flesta kommuner är små och har extremt få sexualbrott varje enskilt år, så variation i en så kort period är mest slump och hoppar vilt”. Agnes Wold är inte nådig när hon avfärdar slutsatserna på Twitter med kommentarer som: “Det är grundkursen i statistik: frånvaro av belägg är inte belägg för frånvaro av effekt” och “Man blir riktigt skär om öronen av sekundärskam för BRÅ:s räkning”.

Idag (4/6) har en ny rapport kommit ut. Den är gentemot BRÅ oberoende, men bygger på data som har beställts från myndigheten i syfte att uppdatera tidigare BRÅ-rapporter som myndigheten själv har slutat att göra. Patrik Engellau har författat rapporten som bygger på en pågående studie av Göran Adamson, doktor i sociologi.

I rapporten syns både positiva och negativa förändringar av tidigare överrisker att begå brott i allmänhet men även för sexualbrott. Till exempel framgår det för perioden 2013–2017 att överrisken för att misstänkas för våldtäkt för utrikes födda är 2,4. För de som har ursprung i västra Asien från vilka många flyktingar kommit de senaste åren är överrisken 3,5. Bägge dessa är nedgångar gentemot tidigare perioder, men är fortfarande tydliga överrisker gentemot de som har svensk bakgrund.

Rapporten visar också andra intressanta saker, till exempel att de med svensk bakgrund misstänks för fler sexualbrott inklusive fler våldtäkter i den senast undersökta perioden gentemot tidigare perioder. Andra intressanta slutsatser från rapporten är att brott begångna av icke folkbokförda ökar kraftigt, och att andra generationens invandrare med två utrikes födda föräldrar över tid har en ökande överrisk för brott, vilka är de två mest oroande punkterna i rapporten.

Några enkla slutsatser man kan dra utifrån de rapporterade överriskerna är att invandring visst påverkar brottsutvecklingen inklusive sexualbrottsutvecklingen. Där det bor fler som har överrisker begås fler brott i snitt och flyktingvågen har därför naturligtvis påverkat antal begångna sexualbrott, och kommer även påverka brottsutvecklingen framöver via andra generationens invandrare sprungna ur denna flyktingvåg. Dessutom kan man dra slutsatsen att ökningen av sexualbrott begångna av de med svensk bakgrund också har påverkat ökningen i sexualbrottsstatistiken kraftigt de senaste åren.

Sammanfattningsvis är invandringsvågen långt ifrån hela förklaringen till ökningen i anmälda våldtäkter och rapporterad utsatthet för sexualbrott i NTU de senaste åren. Ändrad definition av våldtäktsbegreppet, attitydförändringar gentemot sexualbrott och andra dejtingvanor, har troligen haft stor påverkan på sexualbrottsstatistiken.

Sarnecki och BRÅ gör uppenbarligen allt de kan för peka på sådana förklaringar, men när de använder en så bristfällig studie för sin argumentation och som i Sarneckis fall framför så uppenbart osannolika slutsatser så blir det bestående intrycket minskat förtroende både för hans och för BRÅs objektivitet. Sarneckis återgivning av BRÅs rapport var så felaktig att till och med BRÅ själva var tvungna att ta avstånd ifrån redogörelsen, vilket får anses minst sagt pikant.

Värt att notera är också att BRÅ nu aviserar att det ska göras studier som analyserar och bygger på härkomst också, ”längre fram”. Det är bra. Men det är något väldigt märkligt med denna nödbedda vetenskap. Varför präglas svensk brottsforskning av denna utbredda motvillighet när det gäller sitt huvuduppdrag, nämligen att forska om brott? Det är ju rent löjeväckande att det ska krävas privata initiativ där folk beställer statistik av uppenbart allmänintresse från en motsträvig myndighet.

En reaktion till “Varför vill brottsforskarna inte forska?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s