Denna text har tidigare blivit publicerad på Expressen Debatt:
https://www.expressen.se/debatt/motstandet-mot-sveriges-forandring-ar-inte-rasism/
Ledarskribenten Ivar Arpi skrev nyligen att det är demografin som ökat invandringsmotståndet snarare än de ekonomiska kostnaderna. Aftonbladets och DN:s ledarskribenter har formligen kastat sig över Arpi som respons på texten.
Aftonbladets Susanna Kierkegaard säger i SVT att borgerliga ledarskribenter nu tycker att det är ok att skriva att ”man sitter på stan och ser bruna människor och tycker att det är obehagligt”. DN:s Lisa Magnusson tolkar detta som att ”inte vilja se mörkhåriga personer på gatorna” och ”det är rasism”. DN:s Per Svensson påstår att Arpi skyllt problem på människor med ”en avvikande hår- eller hudfärg”. På Aftonbladet skriver Martin Aagård att ”Arpi tittat ut människor som han inte tycker är vita nog”. DN:s Erik Helmerson menar att många ser ”mörkhyade människor” och ”blir irriterade”.
Forskare drar samma slutsats
Arpi försvarar sig med att han bara skrivit om samma observation som många andra som inte kritiserats, till exempel beskrev Expressens Jens Liljestrand samma demografiska förändring som Arpi. Migrationsforskaren Joakim Ruist drar exakt samma slutsats som Arpi, nämligen att det är de kulturella orsakerna som orsakat motståndet.
Patrik Lundberg på Expressen skriver att forskning visat att svenskar (jo, gissningsvis även ledarskribenter) flyttar från områden som fått över 3–4 procent av utomeuropeiska invandrare. Forskaren som Lundberg refererar till menar att det troligen handlar om ”oro för områdets kvalitet, skolorna och risken för prisfall, eller att man har negativa attityder gentemot utomeuropeiska invandrare”. Är denna oro befogad eller grundlös?
Otrolig ökning av utanförskapsområden
De flesta vet i dag att integrationen av utomeuropeiska invandrare fungerar dåligt. Antalet utanförskapsområden (få förvärvsarbetande i kombination med lågt valdeltagande eller stor andel underkända elever) växte från tre stycken år 1990 – till 186 år 2012.
Polisen har 2019 identifierat 22 särskilt utsatta områden där de har svårt att utföra sitt uppdrag, där få vågar vittna mot gäng som håller området som gisslan. Dessa områden har inslag av våldsbejakande religiös extremism och inslag av att religionsfriheten begränsas. Inkluderat i detta är en i vissa områden växande antisemitism, vilket till exempel är en viktig faktor till att den judiska församlingen i Malmö minskat från omkring 3 000 medlemmar på 70-talet till dagens 380 personer.
Moralpoliser och hedersförtryck
Med begränsad religionsfrihet åsyftas också troligen sådant som moralpoliser som vill begränsa kvinnors frihet och klädsel och ökande hedersförtryck mot unga tjejer. Det är faktiskt inte konstigt att folk räds att deras döttrar skall kallas för hora om de inte bär slöja i grundskolan, eller om folk räds att deras söner ska dras in i gängkriminalitet. Något som bevisligen blivit grövre då dödsskjutningar i kriminella miljöer ökat från ca fyra per år i början av 90-talet till 37 stycken år 2017.
Det handlar inte om hårfärgen
Jag tror att människor drar rimliga slutsatser när de kopplar ihop den demografiska förändringen med integrationsproblem som ökat hedersförtryck och ökad gängproblematik. Det är alltså inte ett ökat inslag av mörk hårfärg som skrämmer, utan minskade individuella rättigheter och friheter som skrämmer. Detta är givet samhällsutvecklingen en högst giltig oro. Över detta sätter sig en elit av socialdemokratiska och vänsterliberala ledarskribenter sig till doms. Det handlar om hudfärg skriver de. De öser ur sig sitt förakt för sådana som inte via materiella tillgångar kan undvika att utsätta sig för dessa begränsningar.
Men det handlar inte om hudfärg. Det handlar om en reell och berättigad oro för framtida begränsade friheter.
Av Mattias Lindberg
Debattör
Faktafabriken 