För synen på barn skedde en omvälvande förändring under de senaste århundradena. Fram till 1700-talet ansågs barnet vara bärare av arvsynden, så barnet behövde fostras med metoder som aga. En ny progressiv syn inom psykologin växte sedan fram, barn började beskrivas i samma termer som vuxna, och tillskrevs rätt att bli lyssnade på och rätt till sina egna åsikter. Det är inte många som vill ha dessa förändringar ogjorda idag. Den progressiva synen på barn var helt enkelt liberalare och bättre i många avseenden. Men det senaste decenniet har det istället skett flera granskningar i fall där man kan fundera på om tilltron till barn övergått till att vara naiv.
Låt oss påminna oss om några av dessa granskningar. I flera rättsfall har det visat sig att terapeuter haft en väldigt stor tilltro till barns vittnesmål. Ett exempel på dessa är Fallet Ulf som handlar om en man som dömdes för att ha våldtagit sin dotter. Han påstods ha torterat henne och sålt henne till en pedofilring. Fallet granskades långt senare och mannen friades helt. Det visade sig att ungdomar på ett behandlingshemmet tvingats tala ut om påstådda övergrepp av en terapeut. Södertäljeflickan är ett liknande sådant fall.
Psykologiprofessor Sven Åke Christianson var inblandad i ett fall där man tillskrev brottsmisstänkta stort förtroende. Två bröder, fem och sju år gamla, medgav efter långa förhör att de skulle ha dödat sin kompis. Ett erkännande som man i efterhand anser vara felaktigt och frampressat av psykolog och polis.
Länge menade man att ensamkommande som mest i undantagsfall ljög om sin ålder. Detta trots att bilder på ensamkommande ofta reste frågetecken om det verkligen handlade endast om barn. De som ifrågasatte åldern anklagades för främlingsfientlighet. När man 2017 började ålderstesta ensamkommande så fann man att tre fjärdedelar av de tveksamma fall som då utvalts för testning var över 18 år.
I skolfrågan har en progressiv syn på barn omdanat skolan mycket, kanske i överkant. När skolinspektionen 2016 inspekterade Ross gymnasium i Tensta fann de att “Eleverna kan komma och gå som de vill utan att lärarna reagerar, eleverna har också en hög frånvaro.”. De senaste åren har man blivit varse att pojkar verkar prestera sämre i en skola som lägger stort ansvar på eleverna själva för sitt lärande.
Nu har fenomenet med de apatiska flyktingbarnen kommit upp till ytan igen. Några av barnen har växt upp och berättar om hot, misshandel och press från föräldrar som tvingat dem till simulering och självsvält. På SvD berättar man om hvb-hemmet Solsidan där man lyckats bota barn genom att som i Norge separera dessa barn från sina föräldrar.
Detta är är olika kategorier av fall. Barn som ljugit i rätten eller för tjänstemän. Barn som pressats till att säga det psykologer velat höra. Barn som manipulerats av sina föräldrar. Barn som inte själva klarar ansvara för sitt lärande och sin skolnärvaro. Men alla har de gemensamt att det funnits en ovilja från samhällets sida att ifrågasätta vad barn eller unga säger för att utröna sanningen eller för att ställa krav på dem.
De senaste decennierna verkar det vara de som menade att vi alltid skulle lita på allt och alla, särskilt på barn och andra svaga grupper, som haft fel om mycket. Vi måste fortsätta att ifrågasätta en del av de senaste decenniernas etablerade historier och sanningar. De apatiska flyktingbarnen är ett sådant fall som vi behöver fortsätta granska för att utröna sanningen. Men mycket av den progressiva synen på barn ska vi behålla.
Faktafabriken 